Det var läääängesen jag skrev nåt om cykling, mest för att jag och min cykel inte kommer så bra överrens (hello herrmountainbike). Men nu är det dags igen!
Det var ett par veckor sen tror jag, hade varit ut och var sådär lagom i gasen. Träffade på Nick i korren så vi började gå tillsammans, han skulle dock inte hem så jag var on my own så att säga. Iaf, fick jag låna hans cykel - efter att han berättat för mig om diverse farligheter den cykeln innebär. Jag som argumenterar kraftigt mot att cykla när man är full sket i detta och bestämde mig för att cykla ändå, ville inte förstöra mina fina klackar såklart.
Så sätter jag mig på cykeln och cyklar iväg i frid och fröjd. Nej. Nej. Nej. Det visade sig rätt på en gång att sadeln var alldeles för hög och jag var på väg mot en säker död. Dessutom bara fotbroms. Så när jag sitter där och funderar på hur i helsike jag ska komma av detta dödsfordon så glömmer jag som bort att trampa. Eller egentligen kan jag inte ens trampa, sadeln du vet, mest rullar cykeln bara för att det lutar svagt nerför
Hur som helst börjar jag till slut tappa fart och det hela sluter föga förvånande i ett fall. Jag vill bara påpeka för mammas skull att jag skulle ha lyckats med det där helt spiknykter, jag har som inte det bästa protokollet när det gäller cyklar… Inga större skador dock eftersom jag lyckades träffa den enda gräsplätten i närheten när jag ramlade, några blåmärken bara.
Och skorna då? Mmhm. Det slutade med att jag fick gå hem ändå, dragandes på en cykel. Lärdom? Cykla ALDRIG hem från en utgång, särskilt inte på lånad cykel.